När jag var liten drack jag hemskt mycket o'boy. Varje morgon såg likadan ut: Jag och mina bröder som sörplade i oss den mörkbruna mjölkdrycken, slickade oss om munnen och sedan sjönk ihop i stolarna med våra överfyllda barnmagar med skvalpande oboy. Jag minns att mamma försökte sätta stopp för denna hetskonsumtion av socker och konserveringsmedel. Hon var dock övertygad om att vi snart skulle ledsna.

Fast det gjorde vi ju inte.

Jag hade en utpräglad o'boyritual. Först tog jag några skedar pulver och försökte hinna äta upp alla öar som bildades på ytan. När dom var uppätna fyllde jag på med mer pulver - och sådär höll det på en stund tills det bara återstod gegga på botten av glaset. Då fyllde jag på med mer mjölk och gröpte ur botten. Till vanan hörde det också till att alltid smeta ut geggan på tänderna bara för att äckla mina bröder.

Minst två liter mjölk gick åt när tanken var ett glas vardera.

Istället för att tentaplugga sitter jag och skriver om min sjuka oboyfetisch som barn.

Allt för att komma undan vårdfilosofer, vårdmodeller och fiktiva fallbeskrivningar där olika omvårdnadshandlingar problematiseras.