1 mars 2010

Imorse klev jag upp en halvtimme innan alarmet gick igång, närmare bestämt 05.15. Jag masade mig till toaletten och la mig i badkaret. Doften av nyrostat bröd letade sig in där jag låg och sakta tinade upp i vattnet. Jag tog ett djupt andetag, sjönk ner under vattnet och försökte avgöra varifrån ljuden av fotsteg kom ifrån. Små fötter som smattrade mot hallgolvet. Röster som mullrade genom badkaret och vibrerade min bröstkorg. Det var sommar, jag var nykär, vi skulle fara och bada.
Jag måste ha slumrat till. Vattnet var iskallt, luften påträngande kylig och den enda doften som letade sig in i mina näsborrar var förra veckans tvätt som fortfarande hängde på tvättstället.

Jag tog mig upp, svepte en handduk om mig och satte mig en stund på toalettstolen och försökte sammanfatta tiden som jag bott i min lägenhet och få någon slags bild om framtiden; var vi ska bo och vägen dit. "Om du blundar riktigt hårt kommer alla dina önskningar att slå in, tjejen!" Jag önskade att jag var 5 år igen och att min pappa gjorde klart för mig att jag kan allt - om jag bara vill.
Jag gjorde mig klar för att gå till jobbet, stängde dörren onödigt hårt men insåg i samma stund som den smällde igen hur skönt det var att stänga undan ilskan.
Jag öppnade dörren och gjorde om samma sak igen. Jag brydde mig föga att klockan var 06.25 på morgonen.

2 kommentarer:

  1. Jag skulle vilja ge dig världen, Sandra.
    Jag skulle vilja vara den som tar emot dig, som omfamnar dig, som aldrig behandlar dig så illa som jag vet att en person som betydde mycket för dig har gjort.

    Och jag önskar att jag kunde förmå mig att vara ärlig mot mig själv och berätta allt det här för dig någongång.

    SvaraRadera
  2. Alla läsare som inte vågar ge sig till känna måste ju börja kommentera denna helt underbara blogg!!!!

    Fortsätt skriva! Jag längtar efter varje nytt inlägg vare sig det handlar om sorgearbete eller bara lite jan stenmark-influerade kommentarer!

    U go girl!!!!!

    /från en anonym beundrare ;)

    SvaraRadera